Lansera elbil enligt Toyotamodellen

"Vad sysslar klantskallarna med?" var min första tanke när jag hörde talas om Toyotas hybridprojekt. Detta var på 90-talet, så ha det i bakhuvudet när du läser min reaktion på projektet:

Elmotor och batteri. Okej. Bra att nån äntligen gör en kommersiell elbil. Bensinmotor för att ladda batteriet när man kör långt. Också en bra idé. Elbilar brukar som bekant inte orka så långt.

Men sen? Ingen laddkontakt. Det går bara att fylla på batteriet med bensinmotorn. Och ett pyttelitet batteri som knappt orkar dra bilen runt kvarteret. Vad är det för skräp? Enda poängen med elmotor och batteri var att det gick att spara nån deciliter bensin för bensinmotorn kunde jobba på perfekt varvtal hela tiden medan den kombinerade elmotorn och generatorn jämnade ut toppar och dalar genom att ladda i och ur batteriet. Sen fanns det funderingar på att automatiskt stoppa bensinmotorn vid rödljus och spara lite där med. Och kanske ta tillbaka lite energi vid inbromsningar.

Det kändes inte som några lysande ambitioner.

Det här var alltså bortåt femton år sedan. Idag, när jag ser resultatet en bit på väg och dessutom vet att Toyota jobbar med 30-årsplaner, är oerhört produktionscentrerade och dessutom älskar att ständigt förbättra saker i små steg faller pusselbitarna på plats. Det känns uppenbart att nån gång för ungefär 20 år sedan togs beslutet; "om 30 år ska vi tillverka elbilar, alltså är det dags att sätta igång".

Med det sättet att tänka blir det plötsligt väldigt logiskt att till varje pris tvinga in en elmotor och ett batteri i en bil och starta serietillverkning av en säljbar produkt. Däremot är det okej med förlust i början, för det är en långsiktig investering. Resten löser vi på vägen med ständiga förbättringar, det viktiga är att komma igång med produktion och försäljning.

Och resultatet? Fundera på vad som händer den dag Toyota tar det "revolutionerande" steget och lanserar en elbil. Jaha, säger du. En Prius utan bensinmotor? Skulle det vara revolutionerande? Nej. Och exakt där ligger poängen. Tänk på alla jobbiga frågor som de sakta men säkert röjt ur vägen genom åren:

• En elbil med stort, tungt och farligt batteri, vad händer om man krockar? "Det är en Prius. Titta på vår olycksstatistik från de senaste 20 åren."

• Vad säger brandkåren, kan de inte få en elchock när bilen krockat och de ska rädda folk ur vraket? "Brandkåren vet vad en Prius är. De är mest glada att bensintanken försvinner."

• Fungerar den verkligen? "20 års statistik igen. (Sen är det en lustig ironi att diskussionerna i samband med skandalen med felaktig programvara och skenande bilar inte tycks ifrågasätta Prius som produkt, utan snarare Toyota som företag.)

• Håller batteriet mer än några år? "20 års erfarenhet av när det brukar behöva bytas".

• Kan nån laga elbilen? "Det är en Prius"

• Går det att tanka el överallt? "Det är en Prius. Du kan beställa bensinmotor som extratillval om du är orolig".

Exakt den typ av jobbiga frågor varje ny idé möter. Bortviftade med ett korthugget "det är en Prius"

Med lite långsiktig planering går det alltså att smyga in ett gigantiskt teknikskifte som en mindre justering i en kedja av ständiga förbättringar. Helt enligt modellen: "och en sak till; den går numera att beställa utan bensinmotor om du vill ha plats för ett större batteri".

Går det att sälja bokidéer till bokförlag?

Jag ringde en förläggare och pratade lite bokidéer.

Det slog mig att förlagen jobbar i en konstig bransch. I de flesta branscher tar men råvara, förädlar den och säljer den. Men den råvara (manus) som förlagen förädlar och säljer (bok) strömmar in i stora mängder helt automagiskt. Förlagens problem är att sålla.

Varför ringde jag en förläggare då? Jo jag ville föreslå ett nytt sätt att jobba för dem. Lite tvärt-om-tänk.

Fakta: det är oerhört liten chans att bli utgiven på ett bokförlag. Bokförlagen får in tusentals manus varje år och endast en bråkdel ges ut. Varför? Jag bara gissar här men troligen på grund av att manuset är dåligt. Manuset passar inte. Manuset har dålig tajming. Manuset har ingen tydlig målgrupp. Förlaget tror inte på bokidén.

Hur jobbar de idag? Ett sätt att hitta blivande författare är genom litterära agenter, interna eller externa. Dessa agenter hittar författarna åt förlagen. Gärna kändisar. Hitta författaren först, manuset sedan. Eller båda samtidigt. Eller så sållar de hängivet bland de tusen manus som kommit in...? En grannlaga uppgift. Minst sagt.

Min tvärt-om-idé då?
Jo jag gillar idéer och försöker ständigt hitta olika sätt att sälja idéer. Så även bokidéer.
- Vill ni köpa bokidéer av mig, frågade jag förläggaren? På det sättet styr NI vilken bok NI vill ge ut och är inte beroende av slumpvisa manus.
- Men hur skulle det gå till, sa förlaget, vi jobbar inte på det sättet.
- Men om vi skulle testa då, frågade jag förläggaren? Vad behöver ni för att avgöra om en bokidé är intressant?
Svaret kom ganska snabbt; Bokidéerna måste vara lysade, författaren likaså och målgruppen måste vara tydligt beskriven.
- Aha, sa jag, köp 100 bokidéer av mig då! Bokidéer som uppfyller alla de tre kriterierna. Och om ni nappar på en bokidé skriver vi förlagsavtal?
Efter en stunds funderande kom vi fram till att det inte var annorlunda än att jobba med en litterär agent. Agenten får procent på royaltien. Bokidéagenten kunde också få procent på royalties.
- Vill du köpa 100 idéer då, frågade jag? Du får bokidén, namnet på författaren och en tydligt beskriven målgrupp för endast 16 kr/idé.
- Nej vi jobbar inte på det sättet, svarade förläggaren.

En inte alldeles intakt box är lättare att tänka utanför

Bra namn på en forskningsartikel. "Thinking Outside a Less Intact Box: Thalamic Dopamine D2 Receptor Densities Are Negatively Related to Psychometric Creativity in Healthy Individuals" Fast i tidningsrubrikerna talas det mer om att sambandet mellan kreativitet och galenskap är bevisat. Låt oss kalla det kreativ rubriksättning. Och kanske bra paketering för att nå ut till en kreativ läsare med att hjärnforskarna börjar hitta synliga tecken på hur en kreativ hjärna är byggd.

Men först; kom ihåg att biologi är komplext och människor ännu mera komplexa. Det är sällan bara en sak som styr något och kroppen anpassar sig. Svaga muskler blir starkare om de används och likaså blir hjärnan smartare om den används.

Skillnaden de hittat är att hjärnans informationsfilter mot omvärlden har svagare broms hos kreativa personer än hos mindre kreativa personer. Men vad betyder det? Ingen vet. Det finns ingen mer forskning ännu; området är ganska nytt.
Nu är i alla fall vi nyfikna på fortsättningen: Har kreativa andra sätt att bromsa informationsflödet; eller hanteras det större flödet annorlunda? Är skillnaderna medfödda, eller bygger hjärnan om sig så den blir så här när man lär sig tänka kreativt?

Och som alltid med forskning gäller det att kika noga på vad de egentligen upptäckt. Oftast handlar det om en liten pusselbit som är helt värdelös utan hjälp av en mängd andra pusselbitar.
I detta fall har de testat kreativiteten på tretton mentalt friska personer. Sen har de kollat på de delar av hjärnan som filtrerar intryck från omvärlden för att se om det fanns nån koppling mellan kreativitet och förmågan att filtrera bort intryck. Och det fanns det. Starkare filter gav svagare kreativitet. Det var allt. Fortfarande en väredefull pusselbit; det går att se på en hjärna att den är kreativ. Men nu behövs flera pusselbitar; kan filtret förändras om man övar på kreativitet? Vi tror det. Men ingen vet. Åtminstone konstaterar Fredrik Ullén i en intervju med Ny Teknik att det inte finns nån forskning på det. Ännu, förhoppningsvis...

Var kom det där med galenskap ifrån då egentligen? Jo. Det var nog mest att forskning på hur psykiska sjukdomar syns i hjärnan gav idén om vilka områden i hjärnan som kanske "sätter ramarna på boxen".

Länk till pressreleasen om forskningsrapporten.